Moros y Cristianos, Alcoy!

Vi började dagen med att gå till turistinformationen för att ta reda på hur vi skulle ta oss till Alcoy. Han var jätte trevlig och hjälpte oss. Vi visste att det pågick en 3 dagars festival i Alcoy, i firning av San Jorge, Moros y Cristianos. Men vi visste inte hur stor den var!

Vi tog bussen in till Alicante runt 14:00, därifrån tog vi bussen till Alcoy. Biljetten var jätte dyr, kan inte fatta varför. Hamnade i Alcoy runt 17:30, visste inte vart vi skulle av, men det såg festligt ut på en station så vi valde att hoppa av där. Möts av två killar som frågar vart Alcoy ligger, vi svara att detta är Alcoy, dem säger att det inte är det. Bra början på kvällen, vi har hoppat av på fel ställe. Går besvikna vidare över en bro, då kommer festligheten, hög musik, gatufester och människor överallt. Utklädda med påkostade dräkter, det är glada stämningar alla dansar och tjuter. Vi blir inbjudna till en fest, dansa runt och hälsa på alla. Vi går vidare och möts av ännu mera folk. Alla är så vänskapliga och engagerade i festivalen! Staden är vacker med fina gamla hus som är välbevarade och varje balkong har en flagga med ett rött kors i. Blir inbjudna att gå med i paraden, vi går en sväng innan vi ger upp. Det är ett skådespel där dem slå med svärd på skojj. Musiken är ingen cd-spelar musik, utan det är orkester, varje”utklädnadsgäng” hade sin egna orkester. Vi åker en paradbuss igenom hela staden där ett spanskt filmteam filmar och intervjua oss, vi byter om till långbyxor på en läktare med gröna stolar. Vi blir bjudna på mat, snittar fyllda med köttfärs, ost, tonfisk etc. Vi är med i paradbussen när dem klockan 00:00 kastar godis till alla som är nere på gatorna, balkongerna eller på läktarna, så mycket folk och så högljutt. Det är utomhusfest hela natten, vi dansar och vi skrattar. Alla är med och fira! Det går inte få alla känslorna på varken bild eller film, men ni kanske kan känna av det lite iallafall.


Det vi minns mest är: Cajsa kastade sin första smällare rakt ner i brösten på en tjej. Alla brydde sig väldigt mycket om att Cajsa skulle ha sin kamera runt halsen istället för i handen, omtänksamt. Det tredje är att varje gång vi sa att vi var ifrån Sverige, trodde folk att vi var ifrån Schweiz. Låter ju likt på spanska, vi gav upp tillslut.